LEK utan granskning
Redan nu visar Lag om elektronisk kommunikation (LEK) en skrämmande verklighet och hur illa det verkligen ligger till med dess tillämpning. Det finns många aspekter på varför denna lag omedelbar måste rivas upp, ett av dessa är bland annat det inte finns någon kontroll över vilka myndigheter som begär ut uppgifter med stöd av LEK. En annan är hur många uppgifter samt vilka som begärts ut. Den demokratiska granskningen med vad och hur myndigheter arbetar är på ett och samma bräde redan förstört.
I tidskriften Riksdag och departement kan man läsa om ett stort mörkertal av avlysningar samt kartläggning av personers bekantskapskrets. Det enda kravet är misstanke det kan ge fängelsestraff men problemet är inget som kräver något minimistraff, låt säga 6 månader. Mig veterligen är eller har varit domstolar som dömer och avgör detta efter opartisk granskning, inte en tjänsteman i någon myndighet som inte krävs samma opartiskhet.
Stora mörkertal i rapporter om hemlig övervakning
Hemlig teleövervakning är betydligt vanligare än polisen redovisar till regering och riksdag. Utöver rapporterade 1 119 fall gjordes 8 000 teleövervakningar förra året utan beslut i domstol.
Sedan 1970 sammanställer Rikspolisstyrelsen statistik över användningen av hemlig teleavlyssning, hemlig tele-övervakning och hemlig kameraövervakning. Spaningsmetoderna är resurskrävande men effektiva för att bekämpa grov brottslighet, skriver RPS i rapporten för 2006.
Beslut om hemliga tvångsmedel regleras i rättegångsbalken och domstol avgör om integritetsintrånget är acceptabelt och står i proportion till syftet.
Under 2006 fick polisen 1 119 tillstånd. Av dem gällde 893 både hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Därtill fick polisen 226 tillstånd att enbart bedriva teleövervakning.
Hemlig teleövervakning innebär att man kartlägger vem som kontaktat vem, när, hur länge och varifrån.
Men det är inte hela sanningen. Det finns en annan väg för polisen att få fram samma uppgifter som vid hemlig teleövervakning när det gäller historiska uppgifter. Med stöd av Lag om elektronisk kommunikation (LEK) kan man vända sig direkt till operatörerna.
Någon statistik i dessa fall finns inte. Men enligt utredningen (SOU 2007:76), som förberett införandet av EU:s direktiv om lagring av teleuppgifter, beräknar polisen antalet till 8 000 år 2006. Det är nära åtta gånger så många som enligt rättegångsbalken.
Till det kommer ett okänt antal där andra brottsbekämpande myndigheter, som Tullverket, begär ut uppgifter.
Trots att det rör sig om samma uppgifter är kraven för att via LEK få ut uppgifter betydligt lägre än för teleövervakning enligt rättegångsbalken.
Bland annat behöver det inte finnas någon skäligen misstänkt, uppgifterna behöver inte vara knutna till en viss teleadress och utlämnandet behöver inte vara av synnerlig vikt för utredningen.
För att få ut abonnemangsuppgifter, till exempel namn och adress, räcker det med att misstankarna rör ett brott som kan ge fängelse.
För övriga uppgifter, till exempel vem som ringt vem, krävs att det rör brott som kan ge minst två års fängelse. För teleövervakning enligt rättegångsbalken gäller sex månader oavsett uppgift. Enligt utredningen kan man därför ”förutsätta att dessa fall gäller utredningar om mycket allvarlig brottslighet”.
Den avgörande skillnaden mot hemlig teleövervakning är att enligt LEK krävs inget domstolsbeslut med offentligt ombud som ska ta tillvara integritetsintresset. Det räcker med att den brottsbekämpande myndigheten beslutar.
Utredningen föreslår ingen förändring vad gäller polisens möjligheter att få ut uppgifter enligt LEK.
